Vår uppmärksamhet – vad hamnar i fokus?
En kommentar kan stanna kvar långt efter ett samtal, medan allt annat som sades bleknar. Vi kan lägga märke till det som saknas och knappt uppfatta det som finns. Vår uppmärksamhet kan liknas vid en ficklampa: den lyser upp en del av tillvaron, medan resten blir kvar i mörkret. Det vi ser är verkligt, men det är inte allt som finns.
Det här är en kortare text om vår uppmärksamhet och hur den formar vår upplevelse av oss själva, andra och det som händer omkring oss. Med ficklampan som bild undersöker jag vad vi lägger märke till, vad som hamnar i bakgrunden och vad som kan framträda när uppmärksamheten förskjuts.
Det som blir belyst träder fram
Föreställ dig att du går in i ett mörkt rum med en ficklampa. Ljusstrålen faller på ett bord, några böcker och en stol. När du vrider handen framträder ett fönster och något som hänger över en stolsrygg. Rummet är detsamma, men vad du kan urskilja förändras beroende på ljuskäglans riktning.
På ett liknande sätt fungerar vår uppmärksamhet. Vi kan inte samtidigt uppfatta allt som händer omkring oss och inom oss. Något träder fram: en röst, en tanke, en kroppslig förnimmelse eller ett ansiktsuttryck. Annat finns i bakgrunden.
Det får betydelse för hur vi upplever en situation. Efter en middag kanske vi minns en fråga som ingen följde upp. Någon annan minns skratten och ett varmt avsked. En tredje var upptagen av att titta på klockan och undra när det var dags att gå hem. Vi har varit i samma rum, men olika delar av kvällen har hamnat i ljuset.
Beroende på vart vår uppmärksamhet riktas får vi olika erfarenheter av det vi är med om. En del av det vi minns kan vi dela med andra, medan annat förblir känt bara för oss själva.
Vad händer under ytan?
Ord kan vara tydliga och ändå få en annan innebörd hos den som lyssnar. ”Vi behöver prata om hur vi delar på ansvaret” kan uppfattas som ”du gör aldrig tillräckligt.”. ”Jag behöver tänka en stund” kan låta som ”jag vill inte prata med dig.”
Under sakfrågan finns ofta frågor om relationen:
"Blir jag lyssnad på?"
"Kan jag säga vad jag behöver?"
"Lyssnar jag själv på den andra?"
"Är jag beredd att höra något som gör ont eller väcker oro?"
Ibland är det svårt att ens hitta ord för det man saknar.
Det betyder inte att konflikten bara handlar om känslor. Tid, pengar, ansvar och olika önskemål om framtiden kan kräva konkreta beslut. Men om ni försöker lösa enbart sakfrågan kan det som gör samtalet svårt finnas kvar. Kanske behöver ni också tala om ömsesidighet, hänsyn och vad slags liv ni vill leva tillsammans.
Hur riktar vi vår uppmärksamhet?
Vi väljer ibland medvetet vad vi ska uppmärksamma. Vi lyssnar efter ett stationsnamn på pendeltåget eller försöker förstå ett svårt stycke i en bok. Då riktar vi vår uppmärksamhet mot något som är viktigt för oss. Men mycket fångar den innan vi hinner välja.
Ett plötsligt ljud får oss att vända oss om. Någon säger något som berör en öm punkt och resten av samtalet blir svårt att följa. En väntad hälsning uteblir, och vi börjar undra vad det betyder. Ett oväntat mejl bryter arbetsdagens lunk.
Våra erfarenheter, förväntningar och känslor kan också påverka vad vi lägger märke till. Den som är rädd för att göra fel kanske tidigt uppfattar tecken på missnöje. Den som längtar efter kontakt kan bli särskilt uppmärksam på små möjligheter till närhet – eller på sådant som tycks säga att längtan inte är besvarad.
Ficklampans riktning hänger alltså samman med vad som har betydelse för oss, vad vi hoppas på och vad vi försöker skydda oss från.
När ljuset stannar på samma ställe
Ibland fastnar uppmärksamheten vid något. Vi återvänder till en formulering, ett misstag eller ett beslut som ännu inte är fattat. Tankarna rör sig, men kring samma punkt.
”Jag borde inte ha sagt så.”
”Varför blev jag så rädd? Så dumt, det där var ju ingenting.”
”Ska jag säga det eller inte?”
”Ska jag satsa på en ny utbildning eller inte?”
Det kan kännas som att vi undersöker situationen grundligt. Vi håller oss kvar vid en händelse och vilka konsekvenser den har eller kan få. Samma ord upprepar sig i tankarna.
Ändå kommer inte nödvändigtvis något nytt fram. Vi går ännu en gång igenom situationen och prövar vad personen kan ha menat. Vissa ord får allt större tyngd, medan sammanhanget riskerar att blekna. Den oro som driver tankarna kan samtidigt förbli ouppmärksammad.
Något liknande kan ske i vår syn på oss själva. Om uppmärksamheten ofta riktas mot våra brist,er blir de välbekanta och lätta att upptäcka. Det som fungerar väl kan passera utan att lämna samma avtryck.
Bilden av oss själva kan då bli snäv, även när enskilda iakttagelser har fog för sig. Vi uppmärksammar det som blir fel och försöker framför allt undvika nya misstag. Det kan bli en ond cirkel där sådant som ger mening och gemenskap får allt mindre utrymme.
Det som får mycket uppmärksamhet kan börja kännas som det mest betydelsefulla. Ibland som hela sanningen.
Vad uppmärksammar vi hos varandra?
I relationer påverkar vår uppmärksamhet både hur vi förstår den andra och hur vi själva svarar.
Vi kan lyssna efter kritik och missa en trevande önskan om kontakt. Är vi självkritiska och rädda för att göra fel kan vi bli upptagna av att förklara vår avsikt. Då kan det bli svårt att höra hur det vi sade eller gjorde faktiskt blev för den andra.
Vi kan höra någon klaga och själva bli irriterade. Men vi kan också lägga märke till en trötthet bakom klagomålet, och då förändras kanske vårt sätt att möta personen. Riktar vi uppmärksamheten inåt kan vi i stället upptäcka att vår egen irritation hänger samman med att vi har sovit dåligt.
Vad vi uppfattar hos den andra hör på så sätt samman med hur vi själva har det i stunden.
Att rikta uppmärksamheten inåt och utåt
Det finns stunder då uppmärksamheten förskjuts och något blir annorlunda. Vi lyfter blicken från skärmen och märker att rummet har blivit mörkt. Vi hör hur hårt vi talar till oss själva. Mitt i ett samtal upptäcker vi att vi har börjat förbereda vårt försvar. Eller så märker vi att kaffet har kallnat medan stressen har stigit.
En sådan förskjutning kan göra oss mer medvetna om vad som pågår. Vi får fler perspektiv och större möjlighet att förstå vad vi behöver och vad som är möjligt.
Ibland behöver uppmärksamheten stanna kvar. En sorg, en konflikt eller en kroppslig upplevelse kan behöva tid för att bli tydligare.
”Jag trodde att jag hade lämnat relationen bakom mig, men jag blir så stressad när jag dejtar.”
”Saknaden är större än längtan efter en ny relation. Det gör ont.”
”Jag borde vara glad över erbjudandet, men jag är inte det.”
”Jag har alltid huvudvärk i slutet av veckan. Vad hänger det ihop med?”
Här kan något börja framträda när vi ger upplevelsen utrymme, även om vi ännu inte förstår den.
I andra stunder behöver ljuskäglan vidgas så att mer av omgivningen kommer med.
”Det blev alldeles tyst på mötet. Jag var upptagen av annat och hade inte hört att Andreas sade att han skulle sluta.”
”Jag tänker inte lämna honom, men jag börjar förstå att min tystnad gör honom osäker.”
”Jag trodde att hon var så glad, det var kul att gå på lunch med henne. Nu har hon berättat att hon samtidigt gick igenom ett missfall.”
Uppmärksamheten kan röra sig mellan insida och utsida. Vi kan märka vår besvikelse och samtidigt se att den andra försöker förstå. Vi kan känna oro och ändå lyssna på vad som faktiskt sägs.
Kanske ligger en del av vår frihet i denna rörlighet: att kunna dröja vid något utan att helt förlora resten ur sikte. Att både se inåt och utåt.
Reflektion
Det är lätt att uppmana sig själv att tänka annorlunda när något gör ont. Men ibland börjar en förändring tidigare, i att vi upptäcker var vår uppmärksamhet redan befinner sig.
Vad har blivit starkt belyst? Vad upptar våra tankar?
Hjälper det oss att förstå vår upplevelse, eller skymmer det annat som också har betydelse?
Vad har vi återvänt till så många gånger att det upptar nästan hela synfältet?
Och vad finns strax utanför?
Ficklampan hjälper oss att se. Samtidigt påminner den om att tillvaron fortsätter bortom ljuskäglan.
– Maria Sandgren
*****
Om något i texten berör din situation och du önskar förändring i ditt liv, är du välkommen att boka ett första samtal.
