Självattack – när vi vänder oss mot oss själva
Uppdaterat: 24 okt.
Vi säger något under ett samtal och tänker efteråt: ”Hur kunde jag vara så dum?” Vi blir ledsna när någon inte hör av sig, men avfärdar snart vår reaktion: ”Jag är alldeles för känslig.” Efter en lång arbetsdag orkar vi inte det vi hade planerat och förebrår oss själva: ”Jag kunde ha planerat bättre.” Att vi är trötta får ingen betydelse i bedömningen. Vi borde ändå ha klarat det.
Det kan gå fort från en händelse till ett hårt omdöme om oss själva. Ibland så fort att vi knappt uppfattar vad som hände däremellan. Kvar finns en känsla av att vara fel eller otillräcklig, tillsammans med tanken att vi borde skärpa oss.
Den här texten handlar om självattack – om hur vi kan fördöma, förminska och avvisa oss själva, och hur det påverkar möjligheten att förstå vad vi känner och är med om. Det påverkar också vårt utrymme att vara spontana, uttrycka vad vi önskar och bidra till omvärlden.
När självkritiken blir ett fördömande
Att kunna uppmärksamma sitt eget handlande är värdefullt. Vi behöver kunna upptäcka misstag, ompröva våra uppfattningar och se hur vi påverkar andra. Det kan vara smärtsamt att inse att vi har sårat någon eller handlat på ett sätt som vi inte står för.
Men det finns en skillnad mellan att närmare undersöka något vi har gjort och att fördöma oss själva som personer.
”Jag avbröt henne flera gånger och lyssnade inte färdigt” beskriver ett handlande som går att förstå och förändra.
”Jag är en hopplös människa som förstör alla relationer” gör hela personen till problemet. Det blir svårare att urskilja vad som faktiskt hände och vad som skulle kunna bli annorlunda.
Med självattack menas här ett sätt att behandla sig själv med fördömande stränghet, förakt eller avståndstagande. Den kan ta form som tydliga tankar och hårda ord riktade mot oss själva, men också som ett mer lågmält och invant förhållningssätt. Vi avfärdar våra känslor, ifrågasätter våra behov eller underkänner det vi har gjort. Ibland märker vi främst följden: vi känner oss fel eller otillräckliga utan att riktigt uppfatta hur vi kom dit.
De ord vi tänker om oss själva behöver inte vara särskilt grova. Ett stillsamt ”det där var väl ingenting” kan få stor betydelse om det varje gång fråntar den egna ansträngningen dess värde. ”Hur kunde jag göra så igen?” kan vara en fråga som hjälper oss att förstå ett återkommande handlande. Men den kan också bli en förebråelse som upprepas utan att något svar får betydelse.
Det är därför inte bara orden som spelar roll, utan också tonen och vad som händer med oss när vi riktar dem mot oss själva.
Det som händer strax före
Även våra önskningar och behov kan väcka självattacker. Vi känner kanske en längtan efter närhet och ömsesidighet och börjar uttrycka vad vi önskar i en relation.
Men samtidigt väcks känslor från tidigare erfarenheter av att ha blivit avvisade eller besvikna. Innan vi vet hur vår önskan kommer att tas emot har vi börjat tvivla på oss själva: ”Jag gör bara fel. Jag vet inte hur jag ska göra rätt.”
Uppmärksamheten förskjuts då från vad vi önskar och behöver till hur vi borde vara för att inte bli avvisade. Själva längtan kan börja kännas som ett misstag. Det blir svårare att urskilja både vad vi själva vill och hur den andra faktiskt svarar – om det finns ett gensvar, en tvekan eller en begränsning i vad relationen kan rymma.
Tidigare erfarenheter
Tidigare erfarenheter kan prägla hur vi uppfattar situationen, samtidigt som det också kan finnas ett verkligt avståndstagande eller en brist på ömsesidighet i relationen här och nu. Båda delarna behöver få vara möjliga att uppfatta.
Någon uttrycker sig nedlåtande och vi känner först en rörelse av ilska. Strax därefter kommer tanken: ”Jag borde inte reagera så här. Jag är besvärlig. Det blir ju alltid så här.”
Vi längtar efter närhet och blir besvikna när den andra inte tycks vilja samma sak. Men i stället för att stanna vid besvikelsen börjar vi anklaga oss själva för att vara krävande. Eller känsliga.
I sådana ögonblick förändras det som får vår uppmärksamhet. Det som hände mellan oss och den andra personen hamnar i bakgrunden. Vår egen reaktion blir det som ska granskas och rättas till.
Tolkning av situationen
Det behöver inte betyda att vår första tolkning av situationen var riktig eller att den andra personen gjorde fel. Men när vi omedelbart angriper oss själva får vi mindre möjlighet att undersöka saken. Vad sades egentligen? Vad berörde oss? Vad hade vi önskat, och vad vet vi om den andras avsikt?
Självattacken kan på så sätt göra oss mycket fokuserade på oss själva, samtidigt som vi kommer längre från våra egna upplevelser, känslor och behov.
Strängheten kan kännas nödvändig
För den som länge har varit sträng mot sig själv kan strängheten framstå som självklar. ”Jag är bara realistisk.” ”Någon kan ju upptäcka mina brister, det blir inte bra.” ”Livet är inte enkelt.” Det kan finnas en oro för vad som skulle hända om den inre granskningen upphörde. Skulle vi bli slarviga, självgoda eller sluta anstränga oss?
Självattacken kan då upplevas som ett sätt att hålla sig i ordning, ta sig samman och förekomma andras kritik. Om vi själva upptäcker och påtalar våra brister kanske vi kan undvika att göra fel eller bli avvisade.
Vi kan också känna igen sätt att tala till oss själva från tidigare relationer. Att bli förlöjligad, jämförd eller bemött som överkänslig kan sätta spår i hur vi möter oss själva. När vi har uttryckt vad vi tycker kan någon ha blivit irriterad och sagt: ”Jag tycker att du överdriver.” Senare kan samma ton finnas kvar även när ingen annan uttrycker den.
Men bakgrunden ser olika ut. Den inre strängheten behöver förstås i sitt sammanhang, tillsammans med de erfarenheter och relationer som har format den.
Att ett förhållningssätt är välbekant betyder inte att det hjälper oss. Vi kan vara vana vid att pressa oss själva utan att ha märkt hur mycket kraft det tar. Just för att strängheten känns bekant kan det vara svårt att uppfatta när den också är destruktiv.
Perfektionism, övertänkande och självkänsla
Självattack kan finnas med i både perfektionism och övertänkande. Vid perfektionism kan ett misstag upplevas säga något avgörande om den egna personen. Det räcker då inte att rätta till det som blev fel. Vi fortsätter att förebrå oss själva för att felet över huvud taget uppstod.
I övertänkandet kan samma händelse återkomma gång på gång. Vi går igenom i tankarna vad vi sade, hur vi såg ut, hur vi reagerade och vad andra kan ha tänkt. Frågorna kan låta undersökande, men svaret kan redan vara givet: det var något fel på oss.
”Varför gjorde jag så?” blir då mindre en öppen fråga och mer en anklagelse. Inga förklaringar tycks tillräckliga. Att vi behövde vila avfärdas som lathet. Vi förebrår oss för att ha saknat information som vi inte hade kunnat känna till, eller för att inte ha klarat en situation som var övermäktig. Omständigheter som skulle kunna bidra till förståelse avfärdas som ursäkter.
Här finns också en koppling till självkänslan. När våra reaktioner och handlingar ständigt används som bevis mot oss kan tilliten till den egna upplevelsen försvagas. Vi tänker att vi borde ha känt, förstått eller gjort något annat. Vi blir osäkra på om det vi känner och behöver har någon betydelse, om vår invändning är rimlig eller om vi har något att bidra med.
Samtidigt kan omgivningen se en kompetent och omtänksam person. Det som andra uppskattar får svårt att nå fram när det ständigt undgrävnns inifrån.
När fördömandet formar vår verklighet
Innehållet i tankarna kan uppta mycket uppmärksamhet.
”Är jag verkligen självisk? Ja, jag tänker ju på mig själv …” ”Borde jag ha förstått bättre? Jag kunde ha tänkt efter …”
”Har jag rätt att känna så här? Jag överdriver nog …”
En annan fråga gäller hur vi påverkas av sättet vi talar till oss själva. Kanske spänns kroppen, blicken sänks eller lusten att berätta för någon försvinner.
Den inre tonen
Den inre fördömande tonen kan göra att vi drar oss undan relationer, intressen och andra sammanhang där det finns en risk att göra fel. Vi uppfattar oss som odugliga och otillräckliga och återkommer ständigt till våra upplevda brister. Vi kan också känna oss sämre än andra och föreställa oss att de klarar sådant som vi själva har svårt med.
Vi strävar på trots trötthet eller avstår från något vi nyss såg fram emot. Inifrån kan det kännas självklart: det är fel på oss, vi måste bli dugligare och inte vara till besvär. Vi uppfattar kanske inte hur det egna fördömandet driver oss vidare eller håller oss tillbaka.
Självattacken beskriver då inte bara hur vi ser på oss själva. Den påverkar också vad som blir möjligt att känna, säga och göra.
Att kunna se sig själv i ett sammanhang
När självattacken blir synlig kan andra delar av erfarenheten få plats. Kanske var vi besvikna innan vi kallade oss otacksamma. Kanske behövde vi hjälp innan vi anklagade oss själva för att vara svaga. Kanske försökte vi uttrycka en invändning som vi ännu inte hade hittat orden för.
Det gör inte varje handling riktig eller varje tolkning sann. Men bilden blir mer fullständig när både den egna upplevelsen, omständigheterna och andra människors perspektiv får finnas med. Våra känslomässiga och kroppsliga reaktioner kan bidra med något som inte blir tillgängligt om vi enbart granskar våra tankar och vårt beteende.
Det finns en skillnad mellan att förklara bort och att förstå. Förståelsen för de egna inre reaktionerna kan göra det lättare att tänka i ett vidare perspektiv. Vi kan urskilja vad vi själva gjorde, vad andra bidrog med och vilka förutsättningar som fanns i situationen.
Vi kan också upptäcka vad som var betydelsefullt för oss. En reaktion som först framstod som besvärlig kan bli mer begriplig när vi ser vad den uppstod inför. Det som möttes med en självattack kan då bli en erfarenhet som går att lyssna till.
Fördömandet kan ha skymt både det vi var med om och vårt eget gensvar.
Reflektion
Jag tänker att självattacken ibland kommer just när vi skulle behöva vara mottagliga för vår egen upplevelse. Något har gjort oss ledsna, arga eller besvikna, men innan vi hinner förstå vad det betyder har vi börjat tillrättavisa oss själva för att vi reagerar. Andra gånger kan självattacken dyka upp när vi längtar efter närhet, ömsesidighet och intresse för varandra.
Därför är det betydelsefullt att kunna uppfatta den förskjutningen: från att vara berörd av något till att göra sig själv till problemet. Vad var det vi kände, innan fördömandet av oss själva tog över?
Att hålla det perspektivet öppet kan ge utrymme för en annan förståelse. Fördömandet kan ha skymt både det vi känner och det vi önskar. En längtan efter närhet kan då bli möjlig att uppfatta som en längtan, utan att genast förvandlas till ett bevis på att vi är krävande eller gör fel.
Vi kan börja urskilja i vår upplevelse sådant som vi vill lyssna till och värna om. Där kan en större tillit till den egna upplevelsen börja växa.
– Maria Sandgren
*****
Om något i texten berör din situation och du önskar förändring i ditt liv, är du välkommen att boka ett första samtal.
