Perfektionism – när det inte känns tillräckligt att göra sitt bästa

Maria Sandgren
28 aug.
17 min läsning

Uppdaterat: för 27 minuter sedan

Perfektionism förknippas ofta med höga ambitioner och en önskan att göra saker väl. Att vara noggrann, engagerad och vilja utvecklas är i sig inte något problem. Tvärtom kan det hjälpa oss att lära oss, skapa och genomföra det som är viktigt för oss.

Men perfektionism handlar inte bara om vad vi vill åstadkomma. Den kan också handla om vad vi är rädda ska hända om vi inte lyckas. Ett misstag blir då mer än ett misstag. Det kan kännas som ett tecken på att vi inte är tillräckligt kompetenta, värdefulla eller värda andras uppskattning.

Människan är en social varelse. Att tillhöra en grupp och ha en plats bland andra har under vår evolution varit avgörande för trygghet och överlevnad. Även i dag är vi uppmärksamma på hur vi blir bedömda, om vi bidrar och om andra vill ha oss kvar. Perfektionism kan därför förstås som ett sätt att försöka säkra sin plats bland andra: om jag gör allting rätt, är tillräckligt duktig eller alltid har något att erbjuda, minskar kanske risken att bli kritiserad eller avvisad.

Det betyder inte att all perfektionism har samma bakgrund. Men genom att undersöka vad som står på spel när något inte blir perfekt kan vi bättre förstå varför kraven ibland blir så svåra att släppa.

Vad är perfektion?

Att vilja göra något väl är inte detsamma som perfektionism. Vi kan vara ambitiösa, noggranna och engagerade utan att vårt värde som människor avgörs av resultatet. Vi kan känna oss besvikna över ett misstag, lära oss av det och sedan gå vidare.

Vid perfektionism blir skillnaden mellan att lyckas och misslyckas mer laddad. Vi kan känna att vi måste nå en viss nivå för att få vara nöjda med oss själva eller för att bli accepterade av andra. Kraven är ofta höga, men framför allt kan följderna av att inte leva upp till dem kännas hotfulla.

Det perfekta resultatet ger inte heller alltid någon varaktig tillfredsställelse. När något går bra kan vi tänka att uppgiften var för enkel, att vi hade tur eller att vem som helst hade kunnat göra det. Blicken flyttas snart till nästa prestation. Däremot kan ett litet misstag få stor betydelse och överskugga allt som faktiskt blev bra.

Perfektionism kan visa sig på flera sätt. En person arbetar länge och kontrollerar varje detalj. En annan skjuter upp uppgifter av rädsla för att inte kunna utföra dem tillräckligt väl. Någon undviker nya sammanhang där den egna förmågan kan bli bedömd. Ytterligare någon framstår som mycket framgångsrik, men lever med en ständig oro för att inte kunna fortsätta prestera på samma nivå.

Det centrala är därför inte bara hur höga krav vi ställer på oss själva, utan hur beroende vår trygghet och självkänsla har blivit av att vi uppfyller dem. Dessa krav handlar inte om att göra något bra och fint, och känna lust i det utan att kraven leder till en press och oro att inte göra fel.

En reflektion

Jag tycker att det är viktigt att skilja mellan ambition och perfektionism. Frågan är kanske inte bara hur mycket vi anstränger oss, utan om vi fortfarande kan känna oss nöjda och värdefulla som när resultatet inte blir som vi önskat.

Att vilja utvecklas och lära oss nya saker innebär att vi blir bättre på något. Att ge sig i kast med något nytt och även självförändras i processen kan förändra livet. Men om motivationen vilar på en perfektionistisk hållning kan det bli svårare att använda hela vår förmåga, samtidigt som vårt välbefinnande påverkas.

– Maria Sandgren

Fördjupning

Böckerna belyser skillnaden mellan att vilja utvecklas och att drivas av perfektionistiska krav. Några ger konkreta strategier för att minska självkritik, kontrollbehov och rädsla för att göra fel.

Andra handlar mer allmänt om lärande, prestation, självmedkänsla och hur vi kan utveckla vår förmåga utan att vårt välbefinnande blir beroende av att vi lyckas med allt vi företar oss.

Forskningen visar samtidigt att perfektionism inte är ett enhetligt fenomen. Höga ambitioner behöver inte i sig vara ett problem. Det är framför allt oron för misstag, självkritiken och upplevelsen av att behöva motsvara egna eller andras krav som har tydliga samband med psykisk belastning.

Det kan vara hjälpsamt att kontakta en legitimerad psykolog om rädslan för att göra fel tar mycket kraft, väcker stark skam och självkritik eller begränsar beslut, handlingar och relationer. I terapi kan man undersöka vad misstag upplevs säga om en själv och gradvis erfara att man kan vara värdefull och ha en plats bland andra även utan att vara felfri.

Böcker

När perfekt inte duger: strategier för att hantera perfektionism – Martin M. Antony & Richards P. Swinson
Perfektionsfällan: att omfamna kraften i lagom bra – Thomas Curran
Peak: vetenskapen om att bli bättre på nästan allt. Sanningen bakom 10 000 timmars regeln – K. Anders Ericsson & Robert Pool
KBT-akuten: fri från perfektionism, kontrollbehov, konflikträdsla och andra relationsproblem – Maria Farm
Din dolda potential: konsten att nå nya höjder – Adam Grant
Självmedkänsla: hur du kan stoppa självkritik och förbättra relationen till dig själv och andra – Agneta Lagercrantz
Bättre än perfekt: en självhjälpsbok för perfektionister – Alexander Rozental
Utan press: om medkänsla, prestation och stress – Sofia Viotti

Forskning

Två dimensioner av perfektionism brukar särskiljas: perfektionistisk oro, som handlar om rädsla för att göra fel och upplevda krav från omgivningen, och perfektionistisk strävan, som handlar om att ställa höga krav på sig själv. Perfektionistisk oro har starkare samband med ångest, depression och annan psykologisk belastning än perfektionistisk strävan har.

Självkritisk perfektionism hänger samman med en större benägenhet att försöka undvika obehagliga känslor och erfarenheter. På längre sikt kan detta undvikande i sin tur bidra till mer ångest och nedstämdhet.

Att ställa höga krav på sig själv behöver inte i sig hänga samman med social ångest. Forskning visar ett betydligt tydligare samband med den självkritiska sidan av perfektionismen – oron för att göra fel, inte räcka till och bli negativt bedömd av andra.

Vad står på spel när vi gör fel?

Ett misstag kan väcka besvikelse eller irritation. Men ibland väcker det något mycket starkare: skam, oro eller en känsla av att vara avslöjad. Det som gick fel uppfattas då inte bara som information om en viss prestation, utan som ett omdöme om den egna personen.

Vi kan tänka att andra nu kommer att upptäcka att vi inte är så kompetenta som de trodde. Kanske kommer de att tappa förtroendet för oss, tycka mindre om oss eller föredra någon annan. Det kan också finnas en rädsla för att förlora status och betydelse i en grupp.

Ur ett evolutionärt perspektiv är vår känslighet för sådana signaler begriplig. Under en stor del av människans historia har tillhörigheten till en grupp varit nödvändig för skydd, mat och överlevnad. Att förlora sin plats kunde få allvarliga konsekvenser. Vi bär därför fortfarande med oss en stark beredskap att uppmärksamma tecken på kritik, avståndstagande och uteslutning.

I dagens samhälle är ett ofullständigt utfört arbete eller att visa sig osäker inför en partner eller arbetskollega,sällan ett hot mot vår överlevnad. Ändå kan kroppen och känslorna reagera som om något mycket betydelsefullt står på spel. Vi försöker undvika att göra fel, inte enbart för resultatets skull, utan också för att skydda våra relationer, vårt anseende och vår upplevelse av att höra till. Vi vill stå nära andra och få deras uppskattning för att känna oss trygga. I perfektionismen kan vi därför anstränga oss långt mer än situationen egentligen kräver.

Perfektionismen kan därmed bli en social säkerhetsstrategi: om jag är felfri, hjälpsam, kunnig eller oumbärlig kanske ingen får anledning att välja bort mig.

På ett personligt plan kan vi intala oss att det inte handlar om andra. Vi vill helt enkelt lyckas, göra bra ifrån oss och undvika misstag. Men om vi närmar oss tanken ”jag får inte göra fel” och undersöker vad ett misstag skulle innebära, kan ett relationellt mönster träda fram. Det kan handla om att inte vilja vara till besvär, belasta eller göra andra besvikna – och om en alltför stark strävan efter att göra sådant som andra uppskattar.

En reflektion

Bakom önskan att lyckas kan det finnas en rädsla för vad ett misslyckande skulle säga om oss inför andra. Jag tänker att det ibland är först när vi frågar vad som står på spel som perfektionismen och dess konsekvenser blir begripliga.

Perfektionismen kan bli en tankeloop där vi försöker undvika fel i nuet och föreställer oss att vi någon gång i framtiden, när vi har lyckats tillräckligt väl, äntligen ska kunna känna oss trygga och tillräckliga.

– Maria Sandgren

Fördjupning

Böckerna belyser vad som kan stå på spel när vi är rädda för att göra fel. De handlar om skam och självkritik, men också om självrespekt, medkänsla och vår förmåga att ompröva föreställningar om vad vi måste göra för att bli accepterade. Tillsammans visar de hur vi kan utveckla ett öppnare förhållningssätt till osäkerhet, misstag och behovet av andras bekräftelse.

Forskningen hjälper oss att förstå varför det kan kännas så betydelsefullt att göra rätt inför andra. Vi har ett grundläggande behov av att höra till, men är också uppmärksamma på vår ställning i gruppen och på den uppskattning vi får. Perfektionism kan bli ett sätt att försöka skydda både tillhörigheten och den egna platsen, även om olika former av perfektionism påverkar våra relationer på olika sätt.

Böcker

Från skam till självrespekt – Marta Cullberg Weston
Think Again (en snabbläst version på svenska) – Adam Grant
Öppet sinne: kraften i att veta vad du inte vet – Adam Grant
Skam: upplevelse, funktion och behandling – Lina Skantze

Forskning

Behovet av att höra till

Behovet av tillhörighet handlar om att skapa och behålla nära och stabila relationer där vi återkommande får möta andra under trygga och övervägande positiva former. Det betraktas som en grundläggande mänsklig drivkraft och har stor betydelse för våra känslomönster, tankeprocesser och vårt välbefinnande. När vår plats bland andra upplevs som osäker kan det därför väcka starka känslor och påverka hur vi tolkar både oss själva och andra.

Social status och vår plats bland andra

Social status är inte riktigt detsamma som tillhörighet. Den beskriver den respekt, uppskattning och frivilliga hänsyn som en person får av andra. Vi kan alltså känna att vi tillhör en grupp, men samtidigt vara upptagna av vilken ställning vi har i den och hur värdefulla andra uppfattar oss som.

Den status vi tilldelas av andra har samband med självkänsla, subjektivt välbefinnande samt psykisk och fysisk hälsa. Statusens betydelse har påvisats i olika kulturer och bland människor i olika åldrar och av olika kön. En perfektionistisk strävan kan därför handla både om att få höra till och om att försöka bevara andras respekt.

Tillhörighet ur ett evolutionärt perspektiv

Behovet av tillhörighet är förankrat i människans evolutionära historia. Att leva tillsammans med andra och få del av gruppens skydd, kunskap och resurser ökade människors möjligheter att överleva och fortplanta sig. Vi har därför utvecklat en stark känslighet för signaler om acceptans och avvisande, liksom olika strategier för att vinna och behålla en plats bland andra.

Perfektionism kan vara en sådan strategi. Genom att försöka vara duktiga, användbara eller felfria hoppas vi minska risken för kritik och avvisande. Strategin kan vara begriplig även när den med tiden blir alltför krävande.

Perfektionism kan påverka våra relationer på olika sätt

Forskningen visar att perfektionismens relationella konsekvenser beror på vilken form den tar. Att ställa höga krav på sig själv är inte automatiskt förknippat med social distans eller fientlighet.

Tydligare relationella svårigheter har däremot samband med att ställa perfektionistiska krav på andra och med att uppleva att andra kräver perfektion av en själv. Dessa former kan hänga samman med lägre tillit och empati samt större fientlighet, känslighet för kritik och upplevelse av social distans.

Det är därför viktigt att inte beskriva alla perfektionister på samma sätt. Det relationellt avgörande är bland annat vart kraven riktas och om personen uppfattar att den egna platsen bland andra är beroende av att vara perfekt.

Hur lär vi oss vad som krävs för att få höra till?

Vi föds med ett behov av närhet, skydd och respons från andra. Under uppväxten lär vi oss samtidigt något om vad som ger oss uppskattning och vad som riskerar att skapa avstånd.

I vissa relationer får barnet erfara att närheten finns kvar också när barnet misslyckas, protesterar eller behöver hjälp.

I andra sammanhang kan uppskattningen upplevas som mer beroende av att barnet är duktigt, följsamt, hjälpsamt eller framgångsrikt. Det behöver inte alltid uttryckas öppet. Barn är känsliga för vilka sidor av dem som väcker glädje, irritation, stolthet eller besvikelse hos viktiga vuxna i barnets liv.

Även skolan, kamratgruppen, idrotten och senare arbetslivet lär oss vad som värderas. Vi jämför oss med andra och försöker förstå vilka egenskaper som ger status och gemenskap. Den som har blivit kritiserad, förlöjligad eller utesluten kan bli särskilt uppmärksam på risken att detta ska hända igen.

Anknytningserfarenheter kan påverka hur tryggt vi räknar med andras tillgänglighet och välvilja. Om relationer har känts osäkra kan prestation bli ett sätt att försöka skapa kontroll: jag kanske inte kan vara säker på att andra tycker om mig för den jag är, men jag kan försöka göra mig värdefull genom det jag åstadkommer.

Med tiden kan dessa villkor bli så självklara att vi inte längre ser dem. Vi upplever kanske bara att vi måste anstränga oss mer. Men under kraven kan det finnas en gammal slutsats: för att få höra till behöver jag vara på ett visst sätt.

En reflektion

Vi utvecklar inte våra krav på oss själva i ett tomrum. Jag tänker att det kan vara värdefullt att undersöka när vi började förknippa uppskattning och tillhörighet med att vara duktiga, anpassade eller till nytta för andra.

Det är också viktigt att kunna skilja på andra som har höga krav och förväntningar på hur man ska vara. En del har förväntningar som är svåra att leva upp till och ändå kan man försöka göra så, speciellt om personerna är närstående. Perfektionism med höga krav på sig själv och höga krav på andra (vad det handlar om kan vara olika från relation till relation) kan alltså vara en beskrivning av en realistisk relation och inte endast en personlig hållning till sig själv och andra. Ibland överlappar den egna hållningen med andras högt ställda förväntningar på oss.

– Maria Sandgren

Fördjupning

Forskningen visar hur perfektionism kan utvecklas i samspelet mellan våra egna känslor och erfarenheterna av hur andra bemöter oss. Skam kan göra ett misstag till en fråga om hela vårt värde, medan familjens sätt att förena krav med värme, kontroll och dialog kan påverka vad vi uppfattar krävs för att bli accepterade. Studierna visar samband och innebär inte att en viss föräldrastil ensam orsakar perfektionism.

Böcker

Från skam till självrespekt – Marta Cullberg Weston
Think Again (en snabbläst version på svenska) – Adam Grant
Öppet sinne: kraften i att veta vad du inte vet – Adam Grant
Tillsammans: Om medkänsla och bekräftelse – Anna Kåver & Åsa Nilsonne
Skam: upplevelse, funktion och behandling – Lina Skantze

Forskning

Skam, perfektionism och att finna sin plats

Skam beskrivs som en självmedveten känsla som uppstår när vi värderar hela oss själva negativt. Den skiljer sig från skuld, som oftare gäller bedömningen av en viss handling: Jag gjorde något fel. I skammen blir innebörden lätt: Det är något fel på mig.

Perfektionism är ett bredare personlighetsdrag. Den självkritiska sidan, som brukar kallas perfektionistisk oro, handlar bland annat om rädsla för att misslyckas, stark självkritik och känslighet för andras bedömningar.

I en studie hade personer med mer perfektionistisk oro också större benägenhet att känna skam och visade lägre självkänsla. Dessa erfarenheter hade i sin tur samband med en svagare upplevelse av att ha funnit sin plats och gemenskap i det sociala livet. Perfektionistisk strävan – att vilja nå höga mål – visade inte samma negativa mönster när forskarna samtidigt tog hänsyn till den perfektionistiska oron.

Föräldraskap och perfektionism

Ett auktoritärt föräldraskap kännetecknas av höga krav och stark kontroll i förening med begränsad värme och dialog. Ett auktoritativt föräldraskap förenar i stället tydliga krav och gränser med värme, lyhördhet och möjlighet till samtal.

Unga vuxnas upplevelser av auktoritärt föräldraskap har samband med högre upplevda krav från föräldrarna, mer föräldrakritik och större tvivel på den egna förmågan. Detta är flera av de självkritiska och maladaptiva sidorna av perfektionism. Auktoritativt föräldraskap hade mer begränsade samband och tycktes kunna skydda mot vissa av dessa sidor.

I en annan studie återfanns liknande mönster mellan upplevelser av auktoritärt föräldraskap och maladaptiv perfektionism återfanns hos unga vuxna. Även auktoritativt föräldraskap hade även här ett skyddande funktion mot perfektionism.

Hur påverkar perfektionism våra relationer?

Perfektionism kan se ut som ett individuellt problem, men utvecklas och märks ofta i relation till andra. Om vi tror att vår plats i en relation eller grupp – och våra framtida möjligheter – är beroende av att vi presterar perfekt, kan det bli svårt att visa osäkerhet, be om hjälp eller låta andra se oss när vi inte har kontroll.

Vi kanske försöker vara den som alltid fungerar, är beredd, tar ansvar och klarar lite mer. Det kan ge uppskattning och en tydlig roll i gruppen. Samtidigt riskerar relationerna att bli ensidiga. Andra får möta vår kompetens och hjälpsamhet, men inte alltid vår sårbarhet, trötthet eller längtan efter stöd.

Perfektionism kan också göra samarbete svårt. Om misstag upplevs som hotfulla kan vi få svårt att lämna över ansvar, ta emot återkoppling eller acceptera att andra gör saker på ett annat sätt. Ibland riktas samma hårda krav som vi ställer på oss själva även mot människor omkring oss.

När vi är rädda för hur andra ska se på oss kan vi dessutom undvika sammanhang där närhet skulle kunna utvecklas. Vi kanske väntar med att ta kontakt tills vi känner oss mer intressanta, framgångsrika eller säkra. Vi håller tillbaka i samtal för att inte säga något dumt. På så sätt kan försöket att genom någon form av prestation undvika avvisande samtidigt minska möjligheten för andra att lära känna oss och ge oss ett positivt gensvar.

Närhet till andra förutsätter inte att vi visar allt för alla. Men nära relationer behöver ofta rymma att vi ibland är osäkra, ofullständiga och i behov av andra. Om vi hela tiden måste bevisa vårt värde kan det bli svårt att erfara att någon faktiskt vill vara nära oss också när vi inte presterar.

En reflektion

Perfektionism kan ge oss en uppskattad plats bland andra, men samtidigt göra det svårare att bli sedda på djupet. Det väcker frågan om andra tycker om oss för det vi gör eller om vi vågar erfara att de också kan tycka om oss för dem vi är.

Med tiden kan perfektionismen försvaga vår upplevelse av att ha ett självklart existensberättigande. I stället blir vi ständigt upptagna av att inte göra fel och av att förebygga eller korrigera sådant som vi befarar kan äventyra vår plats bland andra.

– Maria Sandgren

Fördjupning

Böckerna belyser den sårbarhet som uppstår när vi visar våra behov och låter andra se oss utan att kunna kontrollera deras gensvar. De handlar om hur tillit, medkänsla och bekräftelse kan skapa större ömsesidighet i nära relationer. Ingen av böckerna handlar enbart om perfektionism, men tillsammans visar de vad strävan efter att framstå som kompetent, självständig och utan brister kan göra svårare mellan människor.

Forskningen visar hur perfektionism kan komma till uttryck i våra relationer. Vi kan försöka framstå som perfekta och dölja våra svårigheter, rikta perfektionistiska krav mot en partner eller bli starkt upptagna av misstag och andras bedömningar. Sådana mönster har samband med social ångest, lägre tillfredsställelse i nära relationer och fler konflikter. Perfektionismen blir därmed inte bara en inre belastning, utan något som kan påverka både hur vi visar oss för andra och vad som händer mellan oss.

Böcker

Mod att vara sårbar: i dina relationer, i ditt föräldraskap, i ditt arbete – Brené Brown
Tillsammans: om medkänsla och bekräftelse – Anna Kåver & Åsa Nilsonne
Håll om mig: sju livsavgörande samtal om kärlek – Sue Johnson

Forskning

Perfektionistisk självpresentation innebär att försöka framstå som perfekt, dölja misstag och undvika att berätta om svårigheter. Forskning visar samband med lägre självkänsla, social ångest och annan psykologisk belastning. Försöket att skydda bilden av oss själva kan därmed göra att man tvekar om sin duglighet i sällskap med andra och att det blir också svårare för andra att lära känna oss.

Perfektionism kan också riktas mot den vi lever nära. I en studie av par hade perfektionistiska krav på partnern samband med lägre tillfredsställelse med relationen och ett svagare långsiktigt engagemang. Kraven märktes också av partnern som i sin tur var mindre nöjd med relationen.

I en studie rapporterade par om sina konflikter i vardagen. De som hade perfektionistisk oro beskrev även fler kritiska, fientliga och avvisande konflikter. Konflikterna bidrog i sin tur till ökade depressiva symtom. Perfektionismen framträdde därmed inte bara som en inre belastning, utan som en del av det som hände mellan parterna.

Perfektionism – när existensberättigandet känns villkorat

Att förändra perfektionism handlar inte nödvändigtvis om att sluta vara ambitiös eller börja göra saker slarvigt. Det handlar snarare om att kunna välja när något behöver göras mycket väl och när det räcker att det blir tillräckligt bra. Men det handlar också om att förstå och gradvis kunna bära de känslor som väcks när vi inte längre försöker kontrollera hur andra bedömer oss.

I grunden väcks en fråga om vårt existensberättigande: Får jag finnas som jag är, eller måste jag först göra mig värdefull, nyttig eller lätt att tycka om?

Perfektionism kan ge oss ett slags villkorat existensberättigande: Jag får ta plats så länge jag gör rätt, bidrar, presterar och inte belastar någon.

Att gradvis lämna perfektionismen bakom sig kan innebära att avsluta och lämna ifrån sig ett arbete när vi själva känner oss nöjda med resultatet. Det kan också innebära att mer spontant uttrycka våra behov och åsikter, be om hjälp och våga ta emot den. Förändringarna kan tyckas små, men de utmanar den bakomliggande föreställningen att misstag och behov gör oss mindre värda.

Vi kan också behöva urskilja vilka sammanhang som faktiskt kräver mycket av oss och vilka krav vi själva har lagt till. Alla grupper är inte trygga, och kritik eller uteslutning är inte alltid inbillad. I vissa miljöer belönas överprestation och människor bedöms hårt. Att förstå perfektionism innebär därför inte att all oro ska förklaras som ett individuellt tankefel. Ibland behöver vi också granska de relationer, arbetsplatser och grupper som vi försöker anpassa oss till.

Tryggare relationer kan ge oss nya erfarenheter. När någon finns kvar trots att vi gör fel, visar osäkerhet eller behöver stöd kan kopplingen mellan prestation och tillhörighet gradvis försvagas. Terapi kan vara en plats där dessa mönster blir synliga, men förändring kan också ske i vänskap, kärleksrelationer, grupper och andra sammanhang där vi får vara både kompetenta och ofullkomliga.

En större frihet kan uppstå när vi inte längre behöver använda våra prestationer för att bevisa att vi förtjänar vår plats. Vi kan fortfarande vilja utvecklas och göra något väl, men ett misstag behöver inte bli ett omdöme om hela personen.

En reflektion

Kanske är motsatsen till perfektionism inte lägre ambitioner, utan en tryggare upplevelse av att få finnas bland andra. Att kunna göra gott och göra sitt bästa utan att det egna värdet eller tillhörigheten står på spel.

Upplevelsen av existensberättigande rymmer både en inre och en relationell dimension: att kunna vara till freds med sig själv och att erfara att andra respekterar, värnar om och ger plats åt en.

– Maria Sandgren

Fördjupning

Böckerna handlar om hur perfektionistiska mönster kan förändras utan att vi behöver ge upp vår vilja att utvecklas och göra något väl. De belyser hur mindre självkritik och större självmedkänsla kan göra det möjligt att förhålla sig friare till prestationer, misstag och egna behov. Tillsammans beskriver de en rörelse från att ständigt behöva bevisa sitt värde till att kunna känna sig tillräcklig även när allt inte blir perfekt.

Studierna visar att självmedkänsla kan mildra perfektionismens negativa följder. De pekar också på samband mellan perfektionistisk oro, skam, lägre självkänsla och en svagare känsla av tillhörighet. Förändring handlar därför kanske inte bara om lägre krav, utan om att kunna känna sig värdefull och tillräcklig även när man inte lyckas som man önskar.

Böcker

Bättre än perfekt: en självhjälpsbok för perfektionister – Alexander Rozental
Självmedkänsla: hur du kan stoppa självkritik och förbättra relationen till dig själv och andra – Agneta Lagercrantz
Utan press: om medkänsla, prestation och stress – Sofia Viotti